Den besynnerliga pojken
En blå skallra skvallrade om att det var en pojke, babyn i vagnen.
Han såg ut som en riktig människa, fast mindre. Dragen var fina och väldefinierade. Han saknade det karakteristiska babyhullet och istället vilade ett smått bekymrat uttryck över det sovande ansiktet. Med händerna knäppta över bröstet påminde han om en äldre herre - en del barn gör det. Som om de föds med en hemlighet ingen vuxen någonsin skulle kunna förstå.
Det är ett vackert barn.
Hans mamma sitter framåtlutad över det lilla bordet inbegripen i ett livligt samtal med väninnan mittemot. Hon gungar vagnen med ena foten samtidigt som hon sipprar lite på kaffet. Hon ger ett lugnt och avspänt intryck. Han är förmodligen inte hennes första barn.
Trots myllret av röster och den höga ljudnivån inne på caféet rör sig pojken inte.
Han sover.
Ännu har världen inte hunnit sätta spår i hans personlighet. Ännu har personerna i hans närhet inte hunnit påverka hans sätt att se på världen.
Han är fortfarande ett barn. Ett litet tag till…
Du.
Fint.
På riktigt.
Och dessutom helt sant.
Tack...
